En viktigt lektion om kärlek
Kategori: Allmänt
Caroline Hainer fick en gång i tiden relationsförbud av sin terapeut. Det är sant. Det är också utgångspunkten för hennes självbiografiska roman om kärlek och relationer – och sökandet efter kärlek och trygghet – Inte helt hundra.
När jag slår igen boken kommer jag att tänka på en scen ur Sex & the City, där Carrie ska föreläsa om kärlek för en samling giftassugna kvinnor som betalat New York-pengar för att lära sig hur de ska snärja en make. Efter ett tag börjar de kritiskt stirra på Carrie och ifrågasätta vilken erfarenhet hon egentligen har på området och me vilken auktoritet hon egentligen sitter där och föreläser för dem? Hon är ju ogift – hur kan hon ha något att lära ut?! Carrie blir utsatt för en sågning av sin egen förmåga att hitta kärleken och försöker charmigt le och rycka på de taniga axlarna, sådär som hon alltid gör när något blir lite tokigt.
Min känsla av Carolines bok är att hon utsätter sig för samma granskning som Carrie ålar sig ur: Vad har hon för möjligheter till kärlek, hur mycket av hennes misslyckanden är hennes "fel" och hur mycket är deras? Varför blir det alltid fel? Och det känns faktiskt bra att inleda en diskussion om Hainers bok med en populärkulturell referens – för hon själv är en mästare på dem. Mitt favoritcitat i boken är att hon "har sett tillräckligt många filmer för att veta att han är den rätte", om mannen som hon "borde" slå sig ner med men faktiskt inte är kär i. Eller när hon beskriver en intensiv romans som att "det här är Sades No Ordinary Love".
Carolines följeslagare på den här känsloladdade resan är hennes terapeut. Han fungerar som ett kritiskt överjag för Carolines egna diskussioner med sig själv. Visst har han säkert funnits, men det hade lika gärna kunnat vara en disussion med sig själv som Caroline beskriver. På ett väldigt utlämnande sätt förskönar hon aldrig sig själv. Istället kan man tycka att hon är snudd på lite långsam med att fatta ibland, sådär blad för blad i boken, men det är också det som gör boken till en rörande förklaring om hur svårt det här med kärlek faktiskt är – ett beydligt starkare inlägg i debatten än Carries taniga axelryckning. För det är SVÅRT. Det gör ONT. Även om man inte är 15 år och upplever kärlek för första gången. Även när man tagit sig igenom både samboförhållanden och tillfälliga romanser som aldrig skulle bli mer än så.
Carolines språk är det som håller mig fängslad. Det är inget nonsens, rakt på sak, med blödande hjärta. Gång på gång genom bokens resa har jag mailat Caroline och bara velat gå hem till henne med te och kakor och krama om henne. Mina sympatier är med henne hela tiden. Mitt hjärta blöder för henne när hon ligger och skrubbar den där äcklige mannens toalett, eller när hon får ångestattacker som sliter sönder hennes kropp. Allt beskrivet så att man kan se det ske framför sig. Det kan vara vanan vid filmens värld som gör det lätt för Hainer att måla upp scenerna. Jag ser Mark Ruffalo som Jonas och Caroline själv skulle kunna spelas av Amy Adams.
Slutligen måste jag ta upp ämnet Carolines föräldrar. Jag vet att hon själv har sagt att hon känner sig sugen på att skriva en pappa-roman efter den här boken. Men om jag var Hainers förläggare skulle jag vara mer nyfiken på hennes relation med mamman. Pappan får vi veta ganska mycket om – hon gör även ett besök hemma hos honom. Vi får ta del av allt från hans nuvarande jobbstatus, hans nya kvinna och favorithobbys. Vi får till och med en hint om att Caroline tycker att han borde ta hand om sin fysik bättre. Men mamman nämns väldigt knappt. Det enda vi egentligen får veta är att mamman blev arg och hård innan skilsmässan med pappan och att Caroline inte vill att mamman ska sitta själv på julafton. En annan intressant aspekt med ämnet är att den enda tes som drivs av terapeuten i boken är att det är föräldrarnas skilsmässa som har lett till Carolines sökande efter trygghet – ett törstande som ofta ställer till det för henne. Hon själv tar aldrig orden i sin mun. Hon vägrar konsekvent att skylla sina egna misslyckanden på föräldrarna.
Så hur lyckas man i kärlek då?
Caroline bjuder faktiskt på en riktig insikt – en lektion som jag själv tar till mig och som har hjälpt mig i mitt eget förhållande (och som Carrie hade behövt kunna leverera till sina New York-singlar): Vi har alla ansvar för 50% av jobbet. Inte mer - inte mindre. Det är aldrig mitt fel – eller hans fel. Vi måste alla ta ansvar för våra känslor, behov och vad vi bidrar med i ett förhållande. Eller som Caroline säger: Köp croissanter själv och säg att du vill ha detsamma av honom nästa helg. Sitt inte där och önska att han köpte det åt dig.
Så sant som det är sagt.
Kram på dig, Caroline. Tack för att du delade med dig.