Nu är det dags för den första boken ur den digra lista av böcker som radas upp i Among Others: SF-klassikern Babel-17 av Samuel R Delany. Jag fick tag på den här nyutgivningen, men det hade varit kul med ett smarrigt 70-talsomslag på den!
Det är något med bra beskrivningar av den franska landsbygden som bara får mig att vilja bosätta mig där permanent. Någonstans där man bor lite lagom avskilt från varandra, men där det samtidigt finns ett torg med bageri, ett kafé, lite skvaller och en tidningsaffär. Men utan H&M, Guldfynd och Stadium. Med en borgmästare och kanske en lokaltidning. Ett creperie där man kan äta en soppa om det är kallt ute. Men ingen sushi, ingen billig pizza och framförallt inte 200 hipsters i mössor på sniskan som invaderar varje nyöppnat ställe som flugor samlas kring färsk spillning (läs södermalm).
Jag vill ut på landet, till natur och vattendrag. Efter att ha läst Mannen som vände insidan ut vill jag till och med upp i bergen. Boken utspelar sig i just en sådan här stad, där författarens favoritkommisaries exflickvän har bosatt sig. Det är också hon som är bokens huvudperson. Adamsberg, kommissarien, finns med i periferin men det är Camille som är bokens protagonist.
Titeln refererar till en gammal myt om att varulvar har sin kroppsbehåring på insidan, en myt som plockas fram när en ovanligt stor varg verkar ha dykt upp i byn – och till och med börjat ge sig på människor.
Camille följer med två män som ger sig ut på jakt efter varulven, eftersom hon är den enda som kan köra den lastbil som de har till sitt förfogande.
När jag läser om deras liv på lastbilen, eller boskapsbilen rättare sagt, så börjar jag ifrågasätta min egen vardag mitt i staden. Det verkar rätt trevligt att bo på tältsäng i en ullfettstinkande lastbil, tillsammans med två halvgalna män som jagar varulv. Kontemplativt, om inte annat. Och det är ovanligt att få en sådan känsla av eftertanke och lugn i en thriller som jag får när jag läser den här boken.
Den går snabbt att läsa – som en deckare ska göra. Den är underhållande och lagom spännande – som en deckare ska vara. Men den har en kvalitet som inte alls alla deckare har, och det är miljöskildringen.
Sällan har mitt sug efter att ha får känts lika akut som när jag är klar med den här boken.
