En modern berättelse om offer och hopp
Kategori: Allmänt
Förra månaden kickade jag igång min bokklubb – en bokklubb som istället resulterade i en blogg – med boken The Friday Gospels av Jenn Ashworth.
Boken utspelar sig i Lancashire England under en fredag. Bokens huvudpersoner är familjen Leeke, som tillhör mormonrörelsen The Latter Day Saints. Mellansonen Gary har varit på missionsresa i Utah i två år och ska äntligen komma hem igen, just denna fredag. Det är en stämning av klimax redan från första bladet. Dagen alla har väntat på är äntligen här – då familjen med alla sina spänningar, sina lögner och sin ängslan, ska förlösas av den hemvändande sonen.
Självklart är det bäddat för ett syrligt antiklimax.
Jenn Ashworth är själv uppväxt som mormon och hennes insikt i rörelsen och dess medlemmars tankesätt är kittlande, men boken är så mycket bättre än bara en skvallerbok. Leekes hade kunnat vara vilken familj som helst – men på grund av det kristna temat får boken lager på lager av kulturell innebörd.
Boken låter jag-perspektivet vandra mellan familjemedlemmarna; Tonårsdottern, den äldsta – förtappade – sonen, pappan som försörjer dem alla men längtar bort, och mamman – husets rullstolsbundne chef. Och den gör det med föredöme. Medan jag läser boken utvecklas riktiga sympatier för varje karaktär och jag låter mig villigt ledas in i deras resonemang och syn på varandra. Ingen skönmålas, ingen förlöjligas och ingen görs till något annat än de mänskliga varelser som de är.
Det är lätt att läsa in kristna teman i boken. Här finns söner som, genom offer, bidrar till familjens förlösning. Här finns fadern, som trots alienering med sin familj ändå ställer upp för deras väl. Här finns också kvinnan som väljer att bära ett barn som hon inte fått genom egen synd, utan genom en annans påtvingade vilja.
Men det finns inget predikande, och tematiken är aldrig påträngande, den går bara att läsa mellan raderna tack vare författarens snyggt refererande och högst mänskliga språk. På grund av den snygga stilen håller hon sig också ifrån att ta ut stora humorsvängar av situationer som andra skulle kunnat måla upp som dråpliga komedier: Mamman, som sitter i rullstol av eget val – hon är egentligen inte lam – och som frivilligt ger upp kontroll över både blåsa och ändtarm, skulle kunna bli en pajas om det inte vore för den kärlek som hon får av både författaren och de mest otippade av medmänniskor i hennes närhet.
Däremot tycker jag att Ashworth frångår sin kärleksfulla, nakna stil när hon närmar sig den äldste sonens offergärning. Hans karaktär skapar allt mer distans till läsaren och det blir därmed väldigt lätt, snudd på tacksamt, att ta det farväl som hela boken bygger upp mot. Det känns stundvis lite för lätt. Lite för svart-vitt, vilket är synd i en så nyansrik bok som den här.
Friday Gospels är som ett fint beskrivet frosseri i mänsklig svaghet. Det är som att man aldrig kan läsa sig mätt på hur vi människor egentligen är funtade när vi försvarar våra egna – inte alltid försvarbara – handlingar. Jag förstår att vissa som läser den här boken skruvar på sig av obehag. Det är en ganska dyster vardag de har, de där Leekes. De är inga glamourösa människor. De har det inte helt bra. Men det blir bra, på något sätt kommer det att bli bra – en osviklig tro på att allt ändå kommer att ordna sig löper som en röd tråd genom boken.
I en passage beskriver Ashworth en bönemetod, en ordlös bön som går ut på att man ska se sig själv som en flotte i ett stormande hav. En flotte som är på väg in i virvelströmmen. Och upp från den här flotten sänder man ett nödljus – mot gud. Det beskrivs som en krisbön för den som inte har förmågan att ta till ord just då. Den bilden blir som en metafor för hela den här boken. En familj på väg mot en katastrof – som bara kan hoppas på att något ska ske som ska göra allt bra igen.