Språkfilosfi galore!
Kategori: Allmänt
Sci-fi handlar allt som oftast om kommunikation – i grund och botten. Det skulle väl förvisso kunna sägas om de flesta böcker, men det är ett ämne som är mer på ytan i den här genren.
Babel-17 är som ett experiment i språkfilosofi (eller logik, för den som vill använda det ordet). När jag läste idéhistoria var just 1900-talets språkfilosofi och dess charmiga erövrare; Wittgenstein, Russel & Co, det som fick mig att stanna upp. Här började jag känna av hjärnans gränser och jag blev tvungen att börja anstränga mig för att hänga med i svängarna i Wittgensteins Traktat om den logiska filosofin.
Babel-17 skrevs drygt 40 år efter Traktatet, och jag kan tro att den unge Samuel R Delany hade hört talas om österikaren, då han skrev denna bok om ett språk som inte liknar något vi sett tidigare.
Babel-17 börjar med att språkforskaren Rydra Wong, bokens kvinnliga superhjälte, får uppdraget att knäcka koden som kallas Babel-17 – en kod som en grupp terrorister använder precis innan de utför sina attacker. Rydra inser snart att Babel-17 inte är en kod utan ett eget språk, och beger sig ut i galaxen för att undersöka språket och dess härkomst i jakt på terroristerna. Under bokens märkvärdiga gång får vi lära oss att Babel-17 är ett otroligt koncist språk, ett språk som kan beskriva en hel motors uppbyggnad med bara ett par meningar. Men ju mer Rydra bemästrar språket, desto sämre mår hon, varvid stor mystik och spänning byggs upp ...
Men vi får också lära känna en hel rad andra språk och begreppsvärldar i boken. Bland annat berättar Rydra Wong en gång om när hon skulle få en annan civilsation att förstå begreppet "hem" – och lyckades förklara det genom en två timmars utläggning om husets förmåga att bevara temperaturen hos arten och dess vikt för vår fortplantning (en monolog som jag gärna skulle ha velat läsa).
Självklart består boken av massor av härlig sci-fi-romantik, som att människor ägnar sig åt att förändra sina kroppar genom att operera på fiskfjäll, horn, vingar, klor, sabeltänder och diverse annat, stadsdelar där bara de återuppväckta döda befinner sig, och rymdresor genom främmande galaxer. Men det som gör den här boken till guld för mig är just det språkfilosofiska temat. För vem kan motstå en dialog över flera sidor där Rydra försöker lära en man som saknar begrepp för "jag" och "du", vad dessa ord betyder. Det är lika delar komiskt som det är gripande hur viktiga ord kan vara och hur ensamt livet blir utan dem.
Stundtals hoppar jag till i boken och tror att jag har missat något, särskilt i slutet av boken: Den där känslan av att man har sovit ett par sidor infinner sig ungefär var 30:e sida. Men håller man bara ut så knyts påsen ihop till slut och man ser storheten med boken.
Vad tyckte ni? Kommentera gärna om ni också har läst och vill prata om den!