En fin liten bok om stora små kvinnor
Kategori: Allmänt
Jag brukar inte alls gilla andra världskriget-skildringar. Oftast för att jag tycker att författare och filmmakare verkar utgå från att vi som konsumerar berättelserna ska ha en förinställd känsla av hemskhet när vi ger oss in i händelserna. (Förtydligande: Jag tycker på alla sätt och vis att andra världskriget var fruktansvärt – på flera fronter – inget annat, alltså). Det är som att man åker snålskjuts på en hel världs bekymmersrynkor när film efter bok skrivs om eländet. Det i kombination att jag väldigt sällan orkar ta del av andras lidanden – det är inte mitt favorittema – gör att orden "under andra världskriget" oftats får mig att snabbt lägga ifrån mig böcker som jag kikar på i bokaffären.
Men, så inte den här gången. Som bekant var det min dotter som tog den och jag hoppades på att all matlagning och det franska lantlivet skulle överväga det andra världskriget.
Det jag fann var en rent fantastisk liten skildring av en barndom under ockupation – en ockupation som sätter en press på tillvaron i bygden, men förutom att det råder lite snåla tider och pressad stämning när de svarta uniformerna kommer till marknaden så är inte kriget närvarande. Istället växer en stark skildring av relationen mellan kvinnorna i en familj fram. Starka, tysta kvinnor som kanske inte gör alla rätt, men som innerst inne vill älska och känna kärlek tillbaka.
Jag blir alldeles rörd när jag läser skildringen av modern – en stenhård tant som sällan visar kärlek och som tids nog även utvecklar ett morfinberoende på grund av avskyvärda migränattacker. Jag häpnar sedan när jag inser att mamman är lika gammal som jag. Tre barn, en make som dött i kriget och ensam på en gård, vars varor är det som försörjer familjen. Tacka fan för att hon blev hård! Och beroende. Både av morfinet och av den unga tysk som hela familjen skapar egna relationer till under bokens gång. Under läsningens gång funderar jag oerhört mycket på mamman, och det är henne jag kommer att själv identifiera mig med.
Boken pendlar mellan nutid och dåtid. Jaget i boken, Framboise – den minsta i syskonskaran – har blivit vuxen och vädligt lik sin mor, både till sätt och utseende. Hon har köpt tillbaka gården och startat ett creperi på orten, under nytt namn. Vi får veta att något skedde under kriget som ledde till att familjens namn inte är välkommet längre. Men längtan efter barndomens rötter drar henne tillbaka, och hon får föra en kamp för att behålla sin hemlighet.
Samtidigt börjar hon nysta i moderns efterlämnade minnesanteckningar, och hennes egna minnen väcks till liv. Minnet av den där unga tysken – han som förförde hela familjen och förde dem i fördärvet – väcks till liv och kampen för att fånga hans uppmärksamhet får allt större betydelse i hela familjens liv.
Men historien får en väldigt liten betydelse när jag läser boken. Det är personporträtten som håller mig fängslad. Jag älskar spänningen mellan mor och dotter. Älskar hur hon ser sin mor i sin egen relation till sina barn och har en enorm förståelse för hur rädda dessa kvinnor varit för att våga visa tillit till sina närmaste.
Det här är inget annat än en fin skildring av två starka kvinnor under 1900-talet, som vågat kämpa för rätten till sitt eget liv. Den hade inte ens behövt utspela sig under andra världskriget.