sofiasbok.blogg.se

 

Det är dags för lite deckarfeeling. Just nu läser vi den isländska boken Häxans tid av Árni Thórarinsson.

Den ska tydligen ha gått på TV – något jag inte har sett, men som kanske någon annan känner igen?

 

Caroline Hainer fick en gång i tiden relationsförbud av sin terapeut. Det är sant. Det är också utgångspunkten för hennes självbiografiska roman om kärlek och relationer – och sökandet efter kärlek och trygghet – Inte helt hundra.

 

När jag slår igen boken kommer jag att tänka på en scen ur Sex & the City, där Carrie ska föreläsa om kärlek för en samling giftassugna kvinnor som betalat New York-pengar för att lära sig hur de ska snärja en make. Efter ett tag börjar de kritiskt stirra på Carrie och ifrågasätta vilken erfarenhet hon egentligen har på området och me vilken auktoritet hon egentligen sitter där och föreläser för dem? Hon är ju ogift – hur kan hon ha något att lära ut?! Carrie blir utsatt för en sågning av sin egen förmåga att hitta kärleken och försöker charmigt le och rycka på de taniga axlarna, sådär som hon alltid gör när något blir lite tokigt.

Min känsla av Carolines bok är att hon utsätter sig för samma granskning som Carrie ålar sig ur: Vad har hon för möjligheter till kärlek, hur mycket av hennes misslyckanden är hennes "fel" och hur mycket är deras? Varför blir det alltid fel? Och det känns faktiskt bra att inleda en diskussion om Hainers bok med en populärkulturell referens – för hon själv är en mästare på dem. Mitt favoritcitat i boken är att hon "har sett tillräckligt många filmer för att veta att han är den rätte", om mannen som hon "borde" slå sig ner med men faktiskt inte är kär i. Eller när hon beskriver en intensiv romans som att "det här är Sades No Ordinary Love".

 

Carolines följeslagare på den här känsloladdade resan är hennes terapeut. Han fungerar som ett kritiskt överjag för Carolines egna diskussioner med sig själv. Visst har han säkert funnits, men det hade lika gärna kunnat vara en disussion med sig själv som Caroline beskriver. På ett väldigt utlämnande sätt förskönar hon aldrig sig själv. Istället kan man tycka att hon är snudd på lite långsam med att fatta ibland, sådär blad för blad i boken, men det är också det som gör boken till en rörande förklaring om hur svårt det här med kärlek faktiskt är – ett beydligt starkare inlägg i debatten än Carries taniga axelryckning. För det är SVÅRT. Det gör ONT. Även om man inte är 15 år och upplever kärlek för första gången. Även när man tagit sig igenom både samboförhållanden och tillfälliga romanser som aldrig skulle bli mer än så.

 

Carolines språk är det som håller mig fängslad. Det är inget nonsens, rakt på sak, med blödande hjärta. Gång på gång genom bokens resa har jag mailat Caroline och bara velat gå hem till henne med te och kakor och krama om henne. Mina sympatier är med henne hela tiden. Mitt hjärta blöder för henne när hon ligger och skrubbar den där äcklige mannens toalett, eller när hon får ångestattacker som sliter sönder hennes kropp. Allt beskrivet så att man kan se det ske framför sig. Det kan vara vanan vid filmens värld som gör det lätt för Hainer att måla upp scenerna. Jag ser Mark Ruffalo som Jonas och Caroline själv skulle kunna spelas av Amy Adams.

 

Slutligen måste jag ta upp ämnet Carolines föräldrar. Jag vet att hon själv har sagt att hon känner sig sugen på att skriva en pappa-roman efter den här boken. Men om jag var Hainers förläggare skulle jag vara mer nyfiken på hennes relation med mamman. Pappan får vi veta ganska mycket om – hon gör även ett besök hemma hos honom. Vi får ta del av allt från hans nuvarande jobbstatus, hans nya kvinna och favorithobbys. Vi får till och med en hint om att Caroline tycker att han borde ta hand om sin fysik bättre. Men mamman nämns väldigt knappt. Det enda vi egentligen får veta är att mamman blev arg och hård innan skilsmässan med pappan och att Caroline inte vill att mamman ska sitta själv på julafton. En annan intressant aspekt med ämnet är att den enda tes som drivs av terapeuten i boken är att det är föräldrarnas skilsmässa som har lett till Carolines sökande efter trygghet – ett törstande som ofta ställer till det för henne. Hon själv tar aldrig orden i sin mun. Hon vägrar konsekvent att skylla sina egna misslyckanden på föräldrarna. 

 

Så hur lyckas man i kärlek då?

Caroline bjuder faktiskt på en riktig insikt – en lektion som jag själv tar till mig och som har hjälpt mig i mitt eget förhållande (och som Carrie hade behövt kunna leverera till sina New York-singlar): Vi har alla ansvar för 50% av jobbet. Inte mer - inte mindre. Det är aldrig mitt fel – eller hans fel. Vi måste alla ta ansvar för våra känslor, behov och vad vi bidrar med i ett förhållande. Eller som Caroline säger: Köp croissanter själv och säg att du vill ha detsamma av honom nästa helg. Sitt inte där och önska att han köpte det åt dig.

Så sant som det är sagt. 

 

Kram på dig, Caroline. Tack för att du delade med dig.

 

 

 

 

 

 

Förra månaden kickade jag igång min bokklubb – en bokklubb som istället resulterade i en blogg – med boken The Friday Gospels av Jenn Ashworth. 

Boken utspelar sig i Lancashire  England under en fredag. Bokens huvudpersoner är familjen Leeke, som tillhör mormonrörelsen The Latter Day Saints. Mellansonen Gary har varit på missionsresa i Utah i två år och ska äntligen komma hem igen, just denna fredag. Det är en stämning av klimax redan från första bladet. Dagen alla har väntat på är äntligen här – då familjen med alla sina spänningar, sina lögner och sin ängslan, ska förlösas av den hemvändande sonen. 

Självklart är det bäddat för ett syrligt antiklimax.

Jenn Ashworth är själv uppväxt som mormon och hennes insikt i rörelsen och dess medlemmars tankesätt är kittlande, men boken är så mycket bättre än bara en skvallerbok. Leekes hade kunnat vara vilken familj som helst – men på grund av det kristna temat får boken lager på lager av kulturell innebörd.

 

Boken låter jag-perspektivet vandra mellan familjemedlemmarna; Tonårsdottern, den äldsta – förtappade – sonen, pappan som försörjer dem alla men längtar bort, och mamman – husets rullstolsbundne chef. Och den gör det med föredöme. Medan jag läser boken utvecklas riktiga sympatier för varje karaktär och jag låter mig villigt ledas in i deras resonemang och syn på varandra. Ingen skönmålas, ingen förlöjligas och ingen görs till något annat än de mänskliga varelser som de är.

 

Det är lätt att läsa in kristna teman i boken. Här finns söner som, genom offer, bidrar till familjens förlösning. Här finns fadern, som trots alienering med sin familj ändå ställer upp för deras väl. Här finns också kvinnan som väljer att bära ett barn som hon inte fått genom egen synd, utan genom en annans påtvingade vilja. 

Men det finns inget predikande, och tematiken är aldrig påträngande, den går bara att läsa mellan raderna tack vare författarens snyggt refererande och högst mänskliga språk. På grund av den snygga stilen håller hon sig också ifrån att ta ut stora humorsvängar av situationer som andra skulle kunnat måla upp som dråpliga komedier: Mamman, som sitter i rullstol av eget val – hon är egentligen inte lam – och som frivilligt ger upp kontroll över både blåsa och ändtarm, skulle kunna bli en pajas om det inte vore för den kärlek som hon får av både författaren och de mest otippade av medmänniskor i hennes närhet. 

Däremot tycker jag att Ashworth frångår sin kärleksfulla, nakna stil när hon närmar sig den äldste sonens offergärning. Hans karaktär skapar allt mer distans till läsaren och det blir därmed väldigt lätt, snudd på tacksamt, att ta det farväl som hela boken bygger upp mot. Det känns stundvis lite för lätt. Lite för svart-vitt, vilket är synd i en så nyansrik bok som den här.

 

Friday Gospels är som ett fint beskrivet frosseri i mänsklig svaghet. Det är som att man aldrig kan läsa sig mätt på hur vi människor egentligen är funtade när vi försvarar våra egna – inte alltid försvarbara – handlingar. Jag förstår att vissa som läser den här boken skruvar på sig av obehag. Det är en ganska dyster vardag de har, de där Leekes. De är inga glamourösa människor. De har det inte helt bra. Men det blir bra, på något sätt kommer det att bli bra – en osviklig tro på att allt ändå kommer att ordna sig löper som en röd tråd genom boken. 

 

I en passage beskriver Ashworth en bönemetod, en ordlös bön som går ut på att man ska se sig själv som en flotte i ett stormande hav. En flotte som är på väg in i virvelströmmen. Och upp från den här flotten sänder man ett nödljus – mot gud. Det beskrivs som en krisbön för den som inte har förmågan att ta till ord just då. Den bilden blir som en metafor för hela den här boken. En familj på väg mot en katastrof – som bara kan hoppas på att något ska ske som ska göra allt bra igen.