sofiasbok.blogg.se

En digital bokklubb för den som älskar att försvinna för en en stund bland bokstäver och blad.

Lite franskt ...

Kategori: Allmänt

 
Just nu läser vi Mannen som vände insidan ut av Fred Vargas. Hon är en fransk deckarförfattare som tidigare även fått boken Budbäraren översatt till svenska och utgiven på Sekwa. Jag älskade blandningen mellan mystik och detektiv i Budbäraren, och det verkar vara lite samma i den här. Men istället för pest så handlar Mannen ... om varulvar. Perfekt! Hittills har jag inte blivit besviken på en enda bok jag läst från Sekwa ...

Magi från första stund

Kategori: Allmänt

 
Ibland får man tag på en sådan där bok som förändrar hur man ser på världen för all framtid. Som får en att minnas huvudpersonerna som om de vore släktingar som finns på riktigt, men som du tappat kontakten med. En sådan här bok är Among Others. Den är helt magisk – på flera sätt. Dessutom handlar den om hur magi finns omkring oss – på ett sätt som bjuder in fantasyn till vår vardag. 
Jo Walton bygger upp en värld som innebär att magi inte är "magisk". Det är inget som händer ur tomma luften. En person som kan utöva magi påverkar människor och objekt omkring sig så att de agerar för att vissa saker ska hända. Ett exempel hon nämner är att du kan inte knäppa med fingrarna och så materialseras en blomma ur tomma luften. Men du kan öppna handen och påverka dåtiden så att en person släpper en blomma ur ett flygplan vid ett exakt tillfälle så att den landar i din hand när du vill.
På så sätt är magin också möjlig att motargumentera – och framför allt farlig, eftersom den handlar om att påverka andra människors liv. 
Flera gånger i boken snuddar man vid tanken på att bokens huvudperson är lite galen och man kan själv börja argumentera mot vad som egentligen är magiskt och vad som är "verkligt" – som outtalad konflikt som går att läsa mellan raderna – vilket gör boken vansinnigt spännande.
 
Huvudpersonen i boken är 14-åriga Mori som mist sin tvillingsyster under en magisk kamp mot modern som är en galen häxa. Modern har ägnat sig åt svart magi i eget syfte, och dotterns oro över att själv dras mot att använda magi för egen vinning får henne att föra flera filosofiska resonemang om moral och etik. Precis som många av historiens ickevålds-filosofer så kommer hon ändå till slutsatsen att det är ok att använda magi för att skydda sig mot sin mor, men inte för att skaffa sig fördelar i livet. (Vilket dock inte betyder att det inte dyker upp en och annan liten magisk formel under bokens gång).
Men det är inte magiska sammandrabbningar som för den här boken framåt. Det här är en ung kvinnas dagboksanteckningar från en brittisk internatskola, med längtan efter vänner, kärlek, funderingar om sex, om mag och den egna platsen i världen. Det är just dessa skildringar som är så mänskliga, så fantastiskt fina, att det är lätt att börja tolka fantasydelen av boken som en metafor för alla de funderingar som pågår i en ung kvinnas huvud. Magin blir en metafor för puberteten, som den så ofta är även i de mest banala barnserier, som Trollz eller Winx, som min 4-åringa dotter älskar. Men sedan poppar det upp små saker som gör det omöjligt att bortse från att magin är verklig. Och det är i de små brytpunkterna, där jag tvivlar på min upplevelse som läsare, som bokens sanna magi kommer fram. Det är där dess världsbild får ett fäste i min hjärna för alltid. 
 
Boken är inte bara en fantastisk skildring av en ung kvinnas öde – den är även en hyllning till en hel bokgenre. Mori slukar böcker i en rasande fart, böcker som citeras, diskuteras, jämförs och analyseras under bokens gång. Hennes favoritgenre är Science-Fiction och Fantasy, men även en del historiska romaner kommer med. Och under läsningen har jag införskaffat tre av dem, med planer på att köpa hela hennes bibliotek. 
 
Avslutningsvis vill jag verkligen uppmuntra till att läsa den här boken – oavsett om man är road av fantasy eller inte. Jag älskar Mori som en egen vän. En fantstiskt fin vän – den där vännen som man längtade efter själv när man var tonåring. Ensammast i världen, tillsammans.
Den här boken tänker jag spara till min dotter. Och vårda den ömt.
 
 

En helt magisk bok!

Kategori: Allmänt

 
Veckans bok är en helt magisk berättelse. Among others av Jo Walton handlar om brittiska skolor, magi, feer och kampen mellan mor och dotter. Kan det bli bättre? Det verkar inte så. Spring och köp, så läser vi den tillsammans!
 

En fin liten bok om stora små kvinnor

Kategori: Allmänt

 
Jag brukar inte alls gilla andra världskriget-skildringar. Oftast för att jag tycker att författare och filmmakare verkar utgå från att vi som konsumerar berättelserna ska ha en förinställd känsla av hemskhet när vi ger oss in i händelserna. (Förtydligande: Jag tycker på alla sätt och vis att andra världskriget var fruktansvärt – på flera fronter – inget annat, alltså). Det är som att man åker snålskjuts på en hel världs bekymmersrynkor när film efter bok skrivs om eländet. Det i kombination att jag väldigt sällan orkar ta del av andras lidanden – det är inte mitt favorittema – gör att orden "under andra världskriget" oftats får mig att snabbt lägga ifrån mig böcker som jag kikar på i bokaffären.
Men, så inte den här gången. Som bekant var det min dotter som tog den och jag hoppades på att all matlagning och det franska lantlivet skulle överväga det andra världskriget.
Det jag fann var en rent fantastisk liten skildring av en barndom under ockupation – en ockupation som sätter en press på tillvaron i bygden, men förutom att det råder lite snåla tider och pressad stämning när de svarta uniformerna kommer till marknaden så är inte kriget närvarande. Istället växer en stark skildring av relationen mellan kvinnorna i en familj fram. Starka, tysta kvinnor som kanske inte gör alla rätt, men som innerst inne vill älska och känna kärlek tillbaka. 
Jag blir alldeles rörd när jag läser skildringen av modern – en stenhård tant som sällan visar kärlek och som tids nog även utvecklar ett morfinberoende på grund av avskyvärda migränattacker. Jag häpnar sedan när jag inser att mamman är lika gammal som jag. Tre barn, en make som dött i kriget och ensam på en gård, vars varor är det som försörjer familjen. Tacka fan för att hon blev hård! Och beroende. Både av morfinet och av den unga tysk som hela familjen skapar egna relationer till under bokens gång. Under läsningens gång funderar jag oerhört mycket på mamman, och det är henne jag kommer att själv identifiera mig med.
Boken pendlar mellan nutid och dåtid. Jaget i boken, Framboise – den minsta i syskonskaran – har blivit vuxen och vädligt lik sin mor, både till sätt och utseende. Hon har köpt tillbaka gården och startat ett creperi på orten, under nytt namn. Vi får veta att något skedde under kriget som ledde till att familjens namn inte är välkommet längre. Men längtan efter barndomens rötter drar henne tillbaka, och hon får föra en kamp för att behålla sin hemlighet.
Samtidigt börjar hon nysta i moderns efterlämnade minnesanteckningar, och hennes egna minnen väcks till liv. Minnet av den där unga tysken – han som förförde hela familjen och förde dem i fördärvet – väcks till liv och kampen för att fånga hans uppmärksamhet får allt större betydelse i hela familjens liv. 
Men historien får en väldigt liten betydelse när jag läser boken. Det är personporträtten som håller mig fängslad. Jag älskar spänningen mellan mor och dotter. Älskar hur hon ser sin mor i sin egen relation till sina barn och har en enorm förståelse för hur rädda dessa kvinnor varit för att våga visa tillit till sina närmaste. 
Det här är inget annat än en fin skildring av två starka kvinnor under 1900-talet, som vågat kämpa för rätten till sitt eget liv. Den hade inte ens behövt utspela sig under andra världskriget.
 

Selphie har valt nästa bok

Kategori: Allmänt

 
När jag var på Pocket Shop gick min treåriga dotter Selphie omkring och kikade, valde en bok och sade "Här mamma, den här ska du läsa". Okej, sade jag och köpte En doft av apelsin av Joanne Harris, utan att kolla så mycket på vad det kunde vara för en bok.
Jag hade faktiskt inte koll på att det var Joanne Harris som skrev boken Chocolat, som sedemera blev Lasse Hallström-film med Juliet Binoche och Johnny Depp i huvudrollerna.
En doft av apelsin är tydligen bok två i någon sorts matorienterad triologi från Harris sida, men det känns som en smarrig läsning – även utan Hallström/Binoche/Depp som draghjälp.
 
 

Nu vill jag åka till Island!

Kategori: Allmänt

Det tar lite tid att komma in i tempot – lunken – som Häxans Tid trampar fram i. Det är ingen hisnande action, direkt, utan det är som det är ute på orten i en Isländsk ort utanför huvudstaden. Saker tar lite tid, man har tid att fundera och framförallt reflektera.

Jag gillar verkligen skildringen av Island. Jag vill bara sätta mig på första bästa flyg och träffa människor som heter Skarphedinn, Gunhildur och Asbjörn. Jag vill se och känna doften av fjäll och älvar. (Även om jag kan göra det i Sverige också.) Författaren har prickat en känsla av 2000-talet som skulle kunna svara för vilken nordisk ort som helst. Det är ganska deppigt – det är ont om jobb och när det investeras för att skapa jobb är det mest politikersnack. Och de jobb som skapas är sådana som ingen vill ha. Därför hämtas arbetskraften istället från öststater – och med arbetskraftsinvandrarna kommer en främlingsfientlighet som ett brev på posten. Gammalt möter nytt – invant möter främmande – och med det nya kommer också nya brott: narkotikahandel och mord äger rum på bygden. Men det som är skönt i den här boken är att brotten inte blir så himla dramatiska. Det är ett par folk som har dött – en kvinna har fallit i älven och liket efter en ung man hittas på soptippen. Det är nyheter som ska bevakas av pressen, men utan att STOPPA PRESSARNA! Det intervjuas, skrivs och mailas till huvudstaden – så som man faktiskt jobbar när man jobbar på tidning.

Bokens ”jag” heter Einar och är en kvällstidningsmurvel, en nykter alkoholist som har blivit utposterad på orten av tidningens ledning. Jag har lite svårt för karln, även om jag trots allt har sympatier för hur han jobbar och tänker.

Eller, det är väl kanske inte honom jag har så svårt för, utan snarare hela den kvinnobild som författaren målar upp. Jag har svårt att komma förbi det faktum att en av få starka kvinnobilder som finns i boken är en lesbisk fotograf med kunskaper i självförsvar – och det faktum att hon är lesbisk meddelas redan på bokens första sidor. Resten av boken är full av svaga offer till kvinnor; hysteriska, deprimerade, inbillade sjuka, beroende av droger och vansinnigt svaga för charmerande män. Den andra kvinnan är det bättre ställt med: En gammal kvinna som är övertygad om att den vuxna dotter som ramlade i älven blev utsatt för ett mord – vilket ingen annan tror.

Så i och för sig finns det starka kvinnor, men jag tror att det är en mening i boken som ställer till det för mig. Det är när Einar kommer hem till den undulat som ingick i lägenheten som tidningen hyr åt honom och tänker: ”Precis så ska en kvinna vara, glad och tacksam även när man är misslyckad”. Den där meningen har gnagt och skavt i mig ända sedan jag läste den. Men sedan funderade jag ett varv till. Om man bara byter ut ordet kvinna till partner så stämmer det väl? Det är väl det man vill ha av en partner? Att få komma hem till någon som tycker om en – även om man har haft en usel dag på jobbet? Det kanske inte var allvarligare än så.

Slutsatsen är att boken är lagom mysig, lågmäld och puttrig. En sådan bok som växer medan man läser. Men i vanlig ordning när jag läser en deckare så blir jag ofta lite negativt överraskad på slutet. Det blir lite ”jaha, var det bara så”. Jag hade hoppats på något mer, på något lite mer kittlande. Lite mer … ja, kanske mer bara.