Nu vill jag åka till Island!
Kategori: Allmänt
Det tar lite tid att komma in i tempot – lunken – som Häxans Tid trampar fram i. Det är ingen hisnande action, direkt, utan det är som det är ute på orten i en Isländsk ort utanför huvudstaden. Saker tar lite tid, man har tid att fundera och framförallt reflektera.
Jag gillar verkligen skildringen av Island. Jag vill bara sätta mig på första bästa flyg och träffa människor som heter Skarphedinn, Gunhildur och Asbjörn. Jag vill se och känna doften av fjäll och älvar. (Även om jag kan göra det i Sverige också.) Författaren har prickat en känsla av 2000-talet som skulle kunna svara för vilken nordisk ort som helst. Det är ganska deppigt – det är ont om jobb och när det investeras för att skapa jobb är det mest politikersnack. Och de jobb som skapas är sådana som ingen vill ha. Därför hämtas arbetskraften istället från öststater – och med arbetskraftsinvandrarna kommer en främlingsfientlighet som ett brev på posten. Gammalt möter nytt – invant möter främmande – och med det nya kommer också nya brott: narkotikahandel och mord äger rum på bygden. Men det som är skönt i den här boken är att brotten inte blir så himla dramatiska. Det är ett par folk som har dött – en kvinna har fallit i älven och liket efter en ung man hittas på soptippen. Det är nyheter som ska bevakas av pressen, men utan att STOPPA PRESSARNA! Det intervjuas, skrivs och mailas till huvudstaden – så som man faktiskt jobbar när man jobbar på tidning.
Bokens ”jag” heter Einar och är en kvällstidningsmurvel, en nykter alkoholist som har blivit utposterad på orten av tidningens ledning. Jag har lite svårt för karln, även om jag trots allt har sympatier för hur han jobbar och tänker.
Eller, det är väl kanske inte honom jag har så svårt för, utan snarare hela den kvinnobild som författaren målar upp. Jag har svårt att komma förbi det faktum att en av få starka kvinnobilder som finns i boken är en lesbisk fotograf med kunskaper i självförsvar – och det faktum att hon är lesbisk meddelas redan på bokens första sidor. Resten av boken är full av svaga offer till kvinnor; hysteriska, deprimerade, inbillade sjuka, beroende av droger och vansinnigt svaga för charmerande män. Den andra kvinnan är det bättre ställt med: En gammal kvinna som är övertygad om att den vuxna dotter som ramlade i älven blev utsatt för ett mord – vilket ingen annan tror.
Så i och för sig finns det starka kvinnor, men jag tror att det är en mening i boken som ställer till det för mig. Det är när Einar kommer hem till den undulat som ingick i lägenheten som tidningen hyr åt honom och tänker: ”Precis så ska en kvinna vara, glad och tacksam även när man är misslyckad”. Den där meningen har gnagt och skavt i mig ända sedan jag läste den. Men sedan funderade jag ett varv till. Om man bara byter ut ordet kvinna till partner så stämmer det väl? Det är väl det man vill ha av en partner? Att få komma hem till någon som tycker om en – även om man har haft en usel dag på jobbet? Det kanske inte var allvarligare än så.
Slutsatsen är att boken är lagom mysig, lågmäld och puttrig. En sådan bok som växer medan man läser. Men i vanlig ordning när jag läser en deckare så blir jag ofta lite negativt överraskad på slutet. Det blir lite ”jaha, var det bara så”. Jag hade hoppats på något mer, på något lite mer kittlande. Lite mer … ja, kanske mer bara.