sofiasbok.blogg.se

En digital bokklubb för den som älskar att försvinna för en en stund bland bokstäver och blad.

En märklig historia

Kategori: Allmänt

 
 
Jag var hemma hos mina föräldar utan något att läsa och greppade den här, som jag själv hade köpt åt min mor i julklapp något år. Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan. Med tanke på att Niffenegger har skrivit den osannolikt romantiska Timetravellers Wife, var förväntningarna högt ställda.
Bokens handlar om en kyrkogård, en avliden kvinna, hennes forna partner och hennes syskonbarn, som liksom hon själv och hennes syster är tvillingar. När Elspeth avlider i cancer i början av boken testamenterar hon allt hon äger till sina syskonbarn, som flyttar från USA till hennes lägenhet i London. En trappa ned bor Elspeths forna partner Robert och en trappa upp bor en gravt tvångsmässig man som också blir en del i historien. Elspeth själv lever också kvar i lägenheten som en vålnad och när hon börjar kommunicera med både Robert och tvillingarna – särskilt den ena av dem – blir historien så invecklad och komplex att den tar helt omöjliga vägar. Boken är långsam i starten och karaktärerna är inte helt lätta att gilla. Men efterhand lever vi oss in i deras liv och den där mittsektionen i boken, där man har hittat sin egen plats i deras liv och följer i deras fotsteg är verkligen ljuvlig att ta del av. Men sedan är det som att allt som tänks av tvillingarna, får väldigt tokiga konsekvenser. Det blir så tokigt att boken nästan snubblar på sig själv och mot slutet förenklas allt istället och ställs på sitt absurda huvud. Det är som att bokens handling blir en enorm knut men de sista sidorna är en sax som bara klipper upp allt med en axelryckning. 
 
Temat döden känns väldigt relevant för Audrey Niffenegger, och hon visar upp ett helt spektra av tankar kring döden. Kring det eviga, det oåterkalleliga, det oväntade, det planläggande, de efterlevandes raktioner men framförallt hur det känns att vara död. Och det verkar vara ganska tråkigt, om det har några som helst likheter med det liv efter döden som målas upp här. 
 
Boken var absolut fängslande och jag hade svårt att släppa den här och var, men jag kan inte säga att den var någon jackpot. Och jag tror definitivt att man ska gilla att läsa om saker som magi, andar och vålnader – annars kan denna bok nog vara något av en plåga. 

Nu hänger jag mig åt lite fantasy

Kategori: Allmänt

 
 
De senaste veckorna har jag varit som förlorad i Beautiful-serien, efter att ha sett den underbara filmen Beautiful Creatures. Köp hela serien och gå hem och sträckläs! Och missa för gud skull inte denna underbara film!
 

Språkfilosfi galore!

Kategori: Allmänt

Sci-fi handlar allt som oftast om kommunikation – i grund och botten. Det skulle väl förvisso kunna sägas om de flesta böcker, men det är ett ämne som är mer på ytan i den här genren. 
Babel-17 är som ett experiment i språkfilosofi (eller logik, för den som vill använda det ordet). När jag läste idéhistoria var just 1900-talets språkfilosofi och dess charmiga erövrare; Wittgenstein, Russel & Co, det som fick mig att stanna upp. Här började jag känna av hjärnans gränser och jag blev tvungen att börja anstränga mig för att hänga med i svängarna i Wittgensteins Traktat om den logiska filosofin. 
Babel-17 skrevs drygt 40 år efter Traktatet, och jag kan tro att den unge Samuel R Delany hade hört talas om österikaren, då han skrev denna bok om ett språk som inte liknar något vi sett tidigare.
Babel-17 börjar med att språkforskaren Rydra Wong, bokens kvinnliga superhjälte, får uppdraget att knäcka koden som kallas Babel-17 – en kod som en grupp terrorister använder precis innan de utför sina attacker. Rydra inser snart att Babel-17 inte är en kod utan ett eget språk, och beger sig ut i galaxen för att undersöka språket och dess härkomst i jakt på terroristerna. Under bokens märkvärdiga gång får vi lära oss att Babel-17 är ett otroligt koncist språk, ett språk som kan beskriva en hel motors uppbyggnad med bara ett par meningar.  Men ju mer Rydra bemästrar språket, desto sämre mår hon, varvid stor mystik och spänning byggs upp ...
 
Men vi får också lära känna en hel rad andra språk och begreppsvärldar i boken. Bland annat berättar Rydra Wong en gång om när hon skulle få en annan civilsation att förstå begreppet "hem" – och lyckades förklara det genom en två timmars utläggning om husets förmåga att bevara temperaturen hos arten och dess vikt för vår fortplantning (en monolog som jag gärna skulle ha velat läsa).
Självklart består boken av massor av härlig sci-fi-romantik, som att människor ägnar sig åt att förändra sina kroppar genom att operera på fiskfjäll, horn, vingar, klor, sabeltänder och diverse annat, stadsdelar där bara de återuppväckta döda befinner sig, och rymdresor genom främmande galaxer. Men det som gör den här boken till guld för mig är just det språkfilosofiska temat. För vem kan motstå en dialog över flera sidor där Rydra försöker lära en man som saknar begrepp för "jag" och "du", vad dessa ord betyder. Det är lika delar komiskt som det är gripande hur viktiga ord kan vara och hur ensamt livet blir utan dem. 
Stundtals hoppar jag till i boken och tror att jag har missat något, särskilt i slutet av boken: Den där känslan av att man har sovit ett par sidor infinner sig ungefär var 30:e sida. Men håller man bara ut så knyts påsen ihop till slut och man ser storheten med boken. 
Vad tyckte ni? Kommentera gärna om ni också har läst och vill prata om den!
 

SF-klassiker på tur!

Kategori: Allmänt


 
Nu är det dags för den första boken ur den digra lista av böcker som radas upp i Among Others: SF-klassikern Babel-17 av Samuel R Delany. Jag fick tag på den här nyutgivningen, men det hade varit kul med ett smarrigt 70-talsomslag på den!
 

Med vargar och varulvar i franska berg

Kategori: Allmänt

Det är något med bra beskrivningar av den franska landsbygden som bara får mig att vilja bosätta mig där permanent. Någonstans där man bor lite lagom avskilt från varandra, men där det samtidigt finns ett torg med bageri, ett kafé, lite skvaller och en tidningsaffär. Men utan H&M, Guldfynd och Stadium. Med en borgmästare och kanske en lokaltidning. Ett creperie där man kan äta en soppa om det är kallt ute. Men ingen sushi, ingen billig pizza och framförallt inte 200 hipsters i mössor på sniskan som invaderar varje nyöppnat ställe som flugor samlas kring färsk spillning (läs södermalm).
Jag vill ut på landet, till natur och vattendrag. Efter att ha läst Mannen som vände insidan ut vill jag till och med upp i bergen. Boken utspelar sig i just en sådan här stad, där författarens favoritkommisaries exflickvän har bosatt sig. Det är också hon som är bokens huvudperson. Adamsberg, kommissarien, finns med i periferin men det är Camille som är bokens protagonist. 
Titeln refererar till en gammal myt om att varulvar har sin kroppsbehåring på insidan, en myt som plockas fram när en ovanligt stor varg verkar ha dykt upp i byn – och till och med börjat ge sig på människor.
Camille följer med två män som ger sig ut på jakt efter varulven, eftersom hon är den enda som kan köra den lastbil som de har till sitt förfogande. 
När jag läser om deras liv på lastbilen, eller boskapsbilen rättare sagt, så börjar jag ifrågasätta min egen vardag mitt i staden. Det verkar rätt trevligt att bo på tältsäng i en ullfettstinkande lastbil, tillsammans med två halvgalna män som jagar varulv. Kontemplativt, om inte annat. Och det är ovanligt att få en sådan känsla av eftertanke och lugn i en thriller som jag får när jag läser den här boken.
Den går snabbt att läsa – som en deckare ska göra. Den är underhållande och lagom spännande – som en deckare ska vara. Men den har en kvalitet som inte alls alla deckare har, och det är miljöskildringen.
Sällan har mitt sug efter att ha får känts lika akut som när jag är klar med den här boken.
Kanske Gotland i helgen?

Lite franskt ...

Kategori: Allmänt

 
Just nu läser vi Mannen som vände insidan ut av Fred Vargas. Hon är en fransk deckarförfattare som tidigare även fått boken Budbäraren översatt till svenska och utgiven på Sekwa. Jag älskade blandningen mellan mystik och detektiv i Budbäraren, och det verkar vara lite samma i den här. Men istället för pest så handlar Mannen ... om varulvar. Perfekt! Hittills har jag inte blivit besviken på en enda bok jag läst från Sekwa ...

Magi från första stund

Kategori: Allmänt

 
Ibland får man tag på en sådan där bok som förändrar hur man ser på världen för all framtid. Som får en att minnas huvudpersonerna som om de vore släktingar som finns på riktigt, men som du tappat kontakten med. En sådan här bok är Among Others. Den är helt magisk – på flera sätt. Dessutom handlar den om hur magi finns omkring oss – på ett sätt som bjuder in fantasyn till vår vardag. 
Jo Walton bygger upp en värld som innebär att magi inte är "magisk". Det är inget som händer ur tomma luften. En person som kan utöva magi påverkar människor och objekt omkring sig så att de agerar för att vissa saker ska hända. Ett exempel hon nämner är att du kan inte knäppa med fingrarna och så materialseras en blomma ur tomma luften. Men du kan öppna handen och påverka dåtiden så att en person släpper en blomma ur ett flygplan vid ett exakt tillfälle så att den landar i din hand när du vill.
På så sätt är magin också möjlig att motargumentera – och framför allt farlig, eftersom den handlar om att påverka andra människors liv. 
Flera gånger i boken snuddar man vid tanken på att bokens huvudperson är lite galen och man kan själv börja argumentera mot vad som egentligen är magiskt och vad som är "verkligt" – som outtalad konflikt som går att läsa mellan raderna – vilket gör boken vansinnigt spännande.
 
Huvudpersonen i boken är 14-åriga Mori som mist sin tvillingsyster under en magisk kamp mot modern som är en galen häxa. Modern har ägnat sig åt svart magi i eget syfte, och dotterns oro över att själv dras mot att använda magi för egen vinning får henne att föra flera filosofiska resonemang om moral och etik. Precis som många av historiens ickevålds-filosofer så kommer hon ändå till slutsatsen att det är ok att använda magi för att skydda sig mot sin mor, men inte för att skaffa sig fördelar i livet. (Vilket dock inte betyder att det inte dyker upp en och annan liten magisk formel under bokens gång).
Men det är inte magiska sammandrabbningar som för den här boken framåt. Det här är en ung kvinnas dagboksanteckningar från en brittisk internatskola, med längtan efter vänner, kärlek, funderingar om sex, om mag och den egna platsen i världen. Det är just dessa skildringar som är så mänskliga, så fantastiskt fina, att det är lätt att börja tolka fantasydelen av boken som en metafor för alla de funderingar som pågår i en ung kvinnas huvud. Magin blir en metafor för puberteten, som den så ofta är även i de mest banala barnserier, som Trollz eller Winx, som min 4-åringa dotter älskar. Men sedan poppar det upp små saker som gör det omöjligt att bortse från att magin är verklig. Och det är i de små brytpunkterna, där jag tvivlar på min upplevelse som läsare, som bokens sanna magi kommer fram. Det är där dess världsbild får ett fäste i min hjärna för alltid. 
 
Boken är inte bara en fantastisk skildring av en ung kvinnas öde – den är även en hyllning till en hel bokgenre. Mori slukar böcker i en rasande fart, böcker som citeras, diskuteras, jämförs och analyseras under bokens gång. Hennes favoritgenre är Science-Fiction och Fantasy, men även en del historiska romaner kommer med. Och under läsningen har jag införskaffat tre av dem, med planer på att köpa hela hennes bibliotek. 
 
Avslutningsvis vill jag verkligen uppmuntra till att läsa den här boken – oavsett om man är road av fantasy eller inte. Jag älskar Mori som en egen vän. En fantstiskt fin vän – den där vännen som man längtade efter själv när man var tonåring. Ensammast i världen, tillsammans.
Den här boken tänker jag spara till min dotter. Och vårda den ömt.
 
 

En helt magisk bok!

Kategori: Allmänt

 
Veckans bok är en helt magisk berättelse. Among others av Jo Walton handlar om brittiska skolor, magi, feer och kampen mellan mor och dotter. Kan det bli bättre? Det verkar inte så. Spring och köp, så läser vi den tillsammans!
 

En fin liten bok om stora små kvinnor

Kategori: Allmänt

 
Jag brukar inte alls gilla andra världskriget-skildringar. Oftast för att jag tycker att författare och filmmakare verkar utgå från att vi som konsumerar berättelserna ska ha en förinställd känsla av hemskhet när vi ger oss in i händelserna. (Förtydligande: Jag tycker på alla sätt och vis att andra världskriget var fruktansvärt – på flera fronter – inget annat, alltså). Det är som att man åker snålskjuts på en hel världs bekymmersrynkor när film efter bok skrivs om eländet. Det i kombination att jag väldigt sällan orkar ta del av andras lidanden – det är inte mitt favorittema – gör att orden "under andra världskriget" oftats får mig att snabbt lägga ifrån mig böcker som jag kikar på i bokaffären.
Men, så inte den här gången. Som bekant var det min dotter som tog den och jag hoppades på att all matlagning och det franska lantlivet skulle överväga det andra världskriget.
Det jag fann var en rent fantastisk liten skildring av en barndom under ockupation – en ockupation som sätter en press på tillvaron i bygden, men förutom att det råder lite snåla tider och pressad stämning när de svarta uniformerna kommer till marknaden så är inte kriget närvarande. Istället växer en stark skildring av relationen mellan kvinnorna i en familj fram. Starka, tysta kvinnor som kanske inte gör alla rätt, men som innerst inne vill älska och känna kärlek tillbaka. 
Jag blir alldeles rörd när jag läser skildringen av modern – en stenhård tant som sällan visar kärlek och som tids nog även utvecklar ett morfinberoende på grund av avskyvärda migränattacker. Jag häpnar sedan när jag inser att mamman är lika gammal som jag. Tre barn, en make som dött i kriget och ensam på en gård, vars varor är det som försörjer familjen. Tacka fan för att hon blev hård! Och beroende. Både av morfinet och av den unga tysk som hela familjen skapar egna relationer till under bokens gång. Under läsningens gång funderar jag oerhört mycket på mamman, och det är henne jag kommer att själv identifiera mig med.
Boken pendlar mellan nutid och dåtid. Jaget i boken, Framboise – den minsta i syskonskaran – har blivit vuxen och vädligt lik sin mor, både till sätt och utseende. Hon har köpt tillbaka gården och startat ett creperi på orten, under nytt namn. Vi får veta att något skedde under kriget som ledde till att familjens namn inte är välkommet längre. Men längtan efter barndomens rötter drar henne tillbaka, och hon får föra en kamp för att behålla sin hemlighet.
Samtidigt börjar hon nysta i moderns efterlämnade minnesanteckningar, och hennes egna minnen väcks till liv. Minnet av den där unga tysken – han som förförde hela familjen och förde dem i fördärvet – väcks till liv och kampen för att fånga hans uppmärksamhet får allt större betydelse i hela familjens liv. 
Men historien får en väldigt liten betydelse när jag läser boken. Det är personporträtten som håller mig fängslad. Jag älskar spänningen mellan mor och dotter. Älskar hur hon ser sin mor i sin egen relation till sina barn och har en enorm förståelse för hur rädda dessa kvinnor varit för att våga visa tillit till sina närmaste. 
Det här är inget annat än en fin skildring av två starka kvinnor under 1900-talet, som vågat kämpa för rätten till sitt eget liv. Den hade inte ens behövt utspela sig under andra världskriget.
 

Selphie har valt nästa bok

Kategori: Allmänt

 
När jag var på Pocket Shop gick min treåriga dotter Selphie omkring och kikade, valde en bok och sade "Här mamma, den här ska du läsa". Okej, sade jag och köpte En doft av apelsin av Joanne Harris, utan att kolla så mycket på vad det kunde vara för en bok.
Jag hade faktiskt inte koll på att det var Joanne Harris som skrev boken Chocolat, som sedemera blev Lasse Hallström-film med Juliet Binoche och Johnny Depp i huvudrollerna.
En doft av apelsin är tydligen bok två i någon sorts matorienterad triologi från Harris sida, men det känns som en smarrig läsning – även utan Hallström/Binoche/Depp som draghjälp.
 
 

Nu vill jag åka till Island!

Kategori: Allmänt

Det tar lite tid att komma in i tempot – lunken – som Häxans Tid trampar fram i. Det är ingen hisnande action, direkt, utan det är som det är ute på orten i en Isländsk ort utanför huvudstaden. Saker tar lite tid, man har tid att fundera och framförallt reflektera.

Jag gillar verkligen skildringen av Island. Jag vill bara sätta mig på första bästa flyg och träffa människor som heter Skarphedinn, Gunhildur och Asbjörn. Jag vill se och känna doften av fjäll och älvar. (Även om jag kan göra det i Sverige också.) Författaren har prickat en känsla av 2000-talet som skulle kunna svara för vilken nordisk ort som helst. Det är ganska deppigt – det är ont om jobb och när det investeras för att skapa jobb är det mest politikersnack. Och de jobb som skapas är sådana som ingen vill ha. Därför hämtas arbetskraften istället från öststater – och med arbetskraftsinvandrarna kommer en främlingsfientlighet som ett brev på posten. Gammalt möter nytt – invant möter främmande – och med det nya kommer också nya brott: narkotikahandel och mord äger rum på bygden. Men det som är skönt i den här boken är att brotten inte blir så himla dramatiska. Det är ett par folk som har dött – en kvinna har fallit i älven och liket efter en ung man hittas på soptippen. Det är nyheter som ska bevakas av pressen, men utan att STOPPA PRESSARNA! Det intervjuas, skrivs och mailas till huvudstaden – så som man faktiskt jobbar när man jobbar på tidning.

Bokens ”jag” heter Einar och är en kvällstidningsmurvel, en nykter alkoholist som har blivit utposterad på orten av tidningens ledning. Jag har lite svårt för karln, även om jag trots allt har sympatier för hur han jobbar och tänker.

Eller, det är väl kanske inte honom jag har så svårt för, utan snarare hela den kvinnobild som författaren målar upp. Jag har svårt att komma förbi det faktum att en av få starka kvinnobilder som finns i boken är en lesbisk fotograf med kunskaper i självförsvar – och det faktum att hon är lesbisk meddelas redan på bokens första sidor. Resten av boken är full av svaga offer till kvinnor; hysteriska, deprimerade, inbillade sjuka, beroende av droger och vansinnigt svaga för charmerande män. Den andra kvinnan är det bättre ställt med: En gammal kvinna som är övertygad om att den vuxna dotter som ramlade i älven blev utsatt för ett mord – vilket ingen annan tror.

Så i och för sig finns det starka kvinnor, men jag tror att det är en mening i boken som ställer till det för mig. Det är när Einar kommer hem till den undulat som ingick i lägenheten som tidningen hyr åt honom och tänker: ”Precis så ska en kvinna vara, glad och tacksam även när man är misslyckad”. Den där meningen har gnagt och skavt i mig ända sedan jag läste den. Men sedan funderade jag ett varv till. Om man bara byter ut ordet kvinna till partner så stämmer det väl? Det är väl det man vill ha av en partner? Att få komma hem till någon som tycker om en – även om man har haft en usel dag på jobbet? Det kanske inte var allvarligare än så.

Slutsatsen är att boken är lagom mysig, lågmäld och puttrig. En sådan bok som växer medan man läser. Men i vanlig ordning när jag läser en deckare så blir jag ofta lite negativt överraskad på slutet. Det blir lite ”jaha, var det bara så”. Jag hade hoppats på något mer, på något lite mer kittlande. Lite mer … ja, kanske mer bara.

 

Just nu läser vi ... om häxor?

Kategori: Allmänt

 
Det är dags för lite deckarfeeling. Just nu läser vi den isländska boken Häxans tid av Árni Thórarinsson.
Den ska tydligen ha gått på TV – något jag inte har sett, men som kanske någon annan känner igen?
 

En viktigt lektion om kärlek

Kategori: Allmänt

 
Caroline Hainer fick en gång i tiden relationsförbud av sin terapeut. Det är sant. Det är också utgångspunkten för hennes självbiografiska roman om kärlek och relationer – och sökandet efter kärlek och trygghet – Inte helt hundra.
 
När jag slår igen boken kommer jag att tänka på en scen ur Sex & the City, där Carrie ska föreläsa om kärlek för en samling giftassugna kvinnor som betalat New York-pengar för att lära sig hur de ska snärja en make. Efter ett tag börjar de kritiskt stirra på Carrie och ifrågasätta vilken erfarenhet hon egentligen har på området och me vilken auktoritet hon egentligen sitter där och föreläser för dem? Hon är ju ogift – hur kan hon ha något att lära ut?! Carrie blir utsatt för en sågning av sin egen förmåga att hitta kärleken och försöker charmigt le och rycka på de taniga axlarna, sådär som hon alltid gör när något blir lite tokigt.
Min känsla av Carolines bok är att hon utsätter sig för samma granskning som Carrie ålar sig ur: Vad har hon för möjligheter till kärlek, hur mycket av hennes misslyckanden är hennes "fel" och hur mycket är deras? Varför blir det alltid fel? Och det känns faktiskt bra att inleda en diskussion om Hainers bok med en populärkulturell referens – för hon själv är en mästare på dem. Mitt favoritcitat i boken är att hon "har sett tillräckligt många filmer för att veta att han är den rätte", om mannen som hon "borde" slå sig ner med men faktiskt inte är kär i. Eller när hon beskriver en intensiv romans som att "det här är Sades No Ordinary Love".
 
Carolines följeslagare på den här känsloladdade resan är hennes terapeut. Han fungerar som ett kritiskt överjag för Carolines egna diskussioner med sig själv. Visst har han säkert funnits, men det hade lika gärna kunnat vara en disussion med sig själv som Caroline beskriver. På ett väldigt utlämnande sätt förskönar hon aldrig sig själv. Istället kan man tycka att hon är snudd på lite långsam med att fatta ibland, sådär blad för blad i boken, men det är också det som gör boken till en rörande förklaring om hur svårt det här med kärlek faktiskt är – ett beydligt starkare inlägg i debatten än Carries taniga axelryckning. För det är SVÅRT. Det gör ONT. Även om man inte är 15 år och upplever kärlek för första gången. Även när man tagit sig igenom både samboförhållanden och tillfälliga romanser som aldrig skulle bli mer än så.
 
Carolines språk är det som håller mig fängslad. Det är inget nonsens, rakt på sak, med blödande hjärta. Gång på gång genom bokens resa har jag mailat Caroline och bara velat gå hem till henne med te och kakor och krama om henne. Mina sympatier är med henne hela tiden. Mitt hjärta blöder för henne när hon ligger och skrubbar den där äcklige mannens toalett, eller när hon får ångestattacker som sliter sönder hennes kropp. Allt beskrivet så att man kan se det ske framför sig. Det kan vara vanan vid filmens värld som gör det lätt för Hainer att måla upp scenerna. Jag ser Mark Ruffalo som Jonas och Caroline själv skulle kunna spelas av Amy Adams.
 
Slutligen måste jag ta upp ämnet Carolines föräldrar. Jag vet att hon själv har sagt att hon känner sig sugen på att skriva en pappa-roman efter den här boken. Men om jag var Hainers förläggare skulle jag vara mer nyfiken på hennes relation med mamman. Pappan får vi veta ganska mycket om – hon gör även ett besök hemma hos honom. Vi får ta del av allt från hans nuvarande jobbstatus, hans nya kvinna och favorithobbys. Vi får till och med en hint om att Caroline tycker att han borde ta hand om sin fysik bättre. Men mamman nämns väldigt knappt. Det enda vi egentligen får veta är att mamman blev arg och hård innan skilsmässan med pappan och att Caroline inte vill att mamman ska sitta själv på julafton. En annan intressant aspekt med ämnet är att den enda tes som drivs av terapeuten i boken är att det är föräldrarnas skilsmässa som har lett till Carolines sökande efter trygghet – ett törstande som ofta ställer till det för henne. Hon själv tar aldrig orden i sin mun. Hon vägrar konsekvent att skylla sina egna misslyckanden på föräldrarna. 
 
Så hur lyckas man i kärlek då?
Caroline bjuder faktiskt på en riktig insikt – en lektion som jag själv tar till mig och som har hjälpt mig i mitt eget förhållande (och som Carrie hade behövt kunna leverera till sina New York-singlar): Vi har alla ansvar för 50% av jobbet. Inte mer - inte mindre. Det är aldrig mitt fel – eller hans fel. Vi måste alla ta ansvar för våra känslor, behov och vad vi bidrar med i ett förhållande. Eller som Caroline säger: Köp croissanter själv och säg att du vill ha detsamma av honom nästa helg. Sitt inte där och önska att han köpte det åt dig.
Så sant som det är sagt. 
 
Kram på dig, Caroline. Tack för att du delade med dig.
 
 
 
 

Just nu läser vi ...

Kategori: Allmänt

 
Inte helt hundra av Caroline Hainer – en av de ursprungliga medlemmarna av min bokklubb – med risk för jäv ...

En modern berättelse om offer och hopp

Kategori: Allmänt

 
 
Förra månaden kickade jag igång min bokklubb – en bokklubb som istället resulterade i en blogg – med boken The Friday Gospels av Jenn Ashworth. 
Boken utspelar sig i Lancashire  England under en fredag. Bokens huvudpersoner är familjen Leeke, som tillhör mormonrörelsen The Latter Day Saints. Mellansonen Gary har varit på missionsresa i Utah i två år och ska äntligen komma hem igen, just denna fredag. Det är en stämning av klimax redan från första bladet. Dagen alla har väntat på är äntligen här – då familjen med alla sina spänningar, sina lögner och sin ängslan, ska förlösas av den hemvändande sonen. 
Självklart är det bäddat för ett syrligt antiklimax.
Jenn Ashworth är själv uppväxt som mormon och hennes insikt i rörelsen och dess medlemmars tankesätt är kittlande, men boken är så mycket bättre än bara en skvallerbok. Leekes hade kunnat vara vilken familj som helst – men på grund av det kristna temat får boken lager på lager av kulturell innebörd.
 
Boken låter jag-perspektivet vandra mellan familjemedlemmarna; Tonårsdottern, den äldsta – förtappade – sonen, pappan som försörjer dem alla men längtar bort, och mamman – husets rullstolsbundne chef. Och den gör det med föredöme. Medan jag läser boken utvecklas riktiga sympatier för varje karaktär och jag låter mig villigt ledas in i deras resonemang och syn på varandra. Ingen skönmålas, ingen förlöjligas och ingen görs till något annat än de mänskliga varelser som de är.
 
Det är lätt att läsa in kristna teman i boken. Här finns söner som, genom offer, bidrar till familjens förlösning. Här finns fadern, som trots alienering med sin familj ändå ställer upp för deras väl. Här finns också kvinnan som väljer att bära ett barn som hon inte fått genom egen synd, utan genom en annans påtvingade vilja. 
Men det finns inget predikande, och tematiken är aldrig påträngande, den går bara att läsa mellan raderna tack vare författarens snyggt refererande och högst mänskliga språk. På grund av den snygga stilen håller hon sig också ifrån att ta ut stora humorsvängar av situationer som andra skulle kunnat måla upp som dråpliga komedier: Mamman, som sitter i rullstol av eget val – hon är egentligen inte lam – och som frivilligt ger upp kontroll över både blåsa och ändtarm, skulle kunna bli en pajas om det inte vore för den kärlek som hon får av både författaren och de mest otippade av medmänniskor i hennes närhet. 
Däremot tycker jag att Ashworth frångår sin kärleksfulla, nakna stil när hon närmar sig den äldste sonens offergärning. Hans karaktär skapar allt mer distans till läsaren och det blir därmed väldigt lätt, snudd på tacksamt, att ta det farväl som hela boken bygger upp mot. Det känns stundvis lite för lätt. Lite för svart-vitt, vilket är synd i en så nyansrik bok som den här.
 
Friday Gospels är som ett fint beskrivet frosseri i mänsklig svaghet. Det är som att man aldrig kan läsa sig mätt på hur vi människor egentligen är funtade när vi försvarar våra egna – inte alltid försvarbara – handlingar. Jag förstår att vissa som läser den här boken skruvar på sig av obehag. Det är en ganska dyster vardag de har, de där Leekes. De är inga glamourösa människor. De har det inte helt bra. Men det blir bra, på något sätt kommer det att bli bra – en osviklig tro på att allt ändå kommer att ordna sig löper som en röd tråd genom boken. 
 
I en passage beskriver Ashworth en bönemetod, en ordlös bön som går ut på att man ska se sig själv som en flotte i ett stormande hav. En flotte som är på väg in i virvelströmmen. Och upp från den här flotten sänder man ett nödljus – mot gud. Det beskrivs som en krisbön för den som inte har förmågan att ta till ord just då. Den bilden blir som en metafor för hela den här boken. En familj på väg mot en katastrof – som bara kan hoppas på att något ska ske som ska göra allt bra igen.